.

Anledningen till att jag tar upp det här med anorexia är för att jag Vet att det är allt fler som drabbas av detta.

Fastän detta är något oerhört känsligt för mig som gått igenom det, så har jag valt att dela med mig, jag kan inte låta bli att bry mig om andra som har det svårt.

Jag skulle få otroligt mycket med dåligt samvete om jag är tyst om det för att jag vet att jag kanske kan nå ut till någon som kanske behöver lyssna på just Min historia för att få lite kunskap och hjälp.

... jag måste bara samla ihop mig lite så börjar vi...

Vad är Anorexia Nervosa som det kallas ?

Anorexia nervosa är en av de allvarligaste ätstörningarna. Den kan leda till döden just för att man äter så lite att man tillslut svälter eller så kan det vara till följd av andra sjukdomar orsakade av att man äter för lite,man blir svag. Ca en halv till en procent av unga kvinnor lider av anorexia nervosa.

Personer med anorexia nervosa vill eller kan inte äta tillräckligt.

Man vill inte äta för mycket för att man lider av en rädsla för att bli fet och man har en extrem syn på vad som är nyttigt och onyttigt och för kvinnor med anorexia uteblir menstruationen om det har gått för långt.

Personer med anorexia nervosa förnekar ofta själva att de väger för lite eller att de är sjuka. Precis som personer som missbrukar alkohol tex, dom förnekar att dom är beroende.

Det finns två huvudtyper av personer med anorexia nervosa:

Den restriktiva typen inskränker konsekvent allt sitt ätande. Personer med denna typ av anorexia har ofta stark viljestyrka.

Den hetsätande typen växlar mellan hetsätning och sätt att bli av med näringen på samma sätt som för bulimia nervosa

Samma person kan som tex börjat med anorexia så småningom utveckla bulimia nervosa.

_____________________________________________________________________

Min berättelse

Hur ska jag börja..?..

Jag måste erkänna att det är extremt svårt att sätta ord på allt, det är så mycket, och jag får en hel del obehagliga "flashbacks" men jag ska anstränga mig för att jag vet att jag kanske kan hjälpa någon därute.

1:a perioden:

Allting började en solig vårdag.

Jag var påväg hem från skolan, jag gick då i sjuan, och det var snart sommarlov och dags för semester.

Jag hade aldrig brytt mig riktigt om min vikt tidigare fastän jag var lite överviktig.
Om jag minns rätt så vägde jag runt 65 kilo då jag vägde som mest och var 1.59 lång,med andra ord så var jag lite överviktig men det var inget jag liksom la märke till så, jag var nöjd med mig själv och hade gott med självfortroende, ( trodde jag)

Jag var till och med medlem i en "anti anorexia" grupp, jag läste om det och ville hjälpa folk som var drabbade. Och jag minns än idag att jag en gång sa till min väninna att jag AAALDRIG någonsin skulle få anorexia, det skulle aaaaldrig hända mig.

Men tragiskt nog så vart jag straffad, som det sägs : "Man ska Aldrig säga Aldrig"

*what goes around comes around*

Jag var påväg hem från skolan en dag, hade sagt Hejdå till ala mina tjejkompisar ( som var 3 gånger smalare än mig ) och så åker jag förbi alla dessa typiska skyltar som alltid av någon anledning ska visa upp det mest extrema av allt.

Det var ju dags för alla butiker att visa upp den nya Bikini kollektionen, dock inte på en normalbyggd modell utan en med densom såklart hade den sk "ideal kroppen" smal midja, stora bröst och fast fast fast.

Jag skakade på huvudet och suckade, Fel så fel tänkte jag, att jag blev arg, men på något sätt spökade den där bilden i flera dagar och den fick mig att tänka om.

Jag tänkte : äsch, ok, den kroppen kommer jag inte att få, men det är ju int emer än sant att sommaren närmar sig och det är dags för bikinin (största mardrömmen)

Jag var tvungen att göra något åt mina "bilringar" , så jag började med att sköta kosten, tog hänsyn till min kropp och hälsa och jag lovade mig själv att inte extrem banta, så jag slutade med allt som var godis och chips, åt lite nyttigare men ändå rätt ofta.

Jag åt:

Frukost : yoghurt med havregryn (som musli) , te, juice och bröd(rostat)

Lunch och middag, kanske lite yoghurt till mellis...

Dagarna gick, inge resultat.

Veckorna gick, inge resultat.

Och jag började bli arg, det tog allt mer på mitt psyke, jag tappade tålamodet och ville se resultat fort, så den ända utvägen var att skära ner med maten.

Jag åt:

Frukost : Yoghurt utan havregryn, te och bytte från bröd till knäckebröd

Lunch : kanske.. men då åt jag grönsaker mest...

Mellis: nej.. inge mellis

Midda... nja.. lite halvt...åt saaaaaaaaaakta och typ max 4 tuggor av allt

Efter några veckor började man se lite skillnad. Nära och kära gav komplimanger , jag tackade men det gjorde saken värre.Jag satte istället mer press på mig själv och var absolut inte nöjd med det jag såg. Allting gick i slow motion enligt mig, det var dags att göra något nytt.

*Men vi pausar där*

Vi går tillbaka till innan jag började med bantningen.

hur såg mitt liv ut då? hur gick det i skolan? hur mådde jag?

Jag hade alltid varit nöjd med mitt liv, det var lite jobbigt hemma, dock inte med mig och min bror men mellan mina föräldrar, men det var inte något jag inte kunde hantera.
Jag hade alltid varit väldigt ambitiös i skolan och det gick rätt bra men jag hade väldigt svårt att få höga betyg fastän jag kunde plugga i 50 timmar,Jobbigt värre!Men i det stora hela så mådde jag helt okej.
Men plötsligt förrändrades allt, när allt det här med vikten tog plats så förändrades mitt liv.

På något sätt mådde jag väldigt dåligt,men å andra sidan mådde jag Så otroligt bra, med mig själv, jag hade mål och jag gjorde ALLT.

Min dag kunde se ut såhär :

* Vaknade tidigt, fixade frukost till mig och min lillebror

(jag åt inget men dukade ändå fram allt och fick det å se ut som att jag redan hade ätit)

*åkte iväg till skolan, var hela dagen där, åt inge lunch

(jag kunde plocka på mat, men dröjde så länge med att "äta upp" att sen fick alla mina vänner bråttom ut .jag hade då inga fler val än å bara haka på och kasta maten, vilket var bra för mig.. det var ju meningen)

*kom hem då alla andra var på jobbet, tog hand om in brorsa , samtidigt så städade jag hela lägenheten och lagade mat till alla...jag blev extreeeemt intresserad av mat att jag till och med började samla på en massa recept, jag fyllde en hel pärm med mat recept.
Jagkunde fixa allt från det mjinsta lilla till den lyxigaste maträtten. Och Allt var serverat och klart när mamma och pappa kom hem. fint upplagt och allt.

Min ursäkt var ju att jag redan hade ätit med min lillebror ( men d var ju bara lögner)

Jag gjorde ALLT för att dom skulle ha fokus på annat och inte på mig.Jag ville se dom nöjda och glada, fastän dom hade en massa problem och jag lyckades på ngt sätt. Allt blev bättre.

Efter det stängde jag in mig i rummet och rå pluggade fram till 3, 4 på natten, Varje dag!och jag fick Topp betyg plötsligt!

 Det blev rutin i flera veckor .. månader...

*tillbaka till vardagen*

En månad gick, 2 månader, 3 månader

Plötsligt rasade jag ner i vikt och mina kläder vart för stora.

Alla mina byxor ramlade så fort jag knäppte dom, mina tröjor vart för stora och inte minst mina underkläder. det var "underbart" Nu kunde jag äntligen kolla efter mindre kläder i butikerna.
Det var härligt att kolla sig i spegeln,man var så nöjd men det räckte inte. Jag tänkte, ... lite till skadar inte.. lite till lite till lite till, jag är ju fortfarande tjock. Jämnförelse Hela tiden!

4 månader gick

Jag åt :

1 äpple om dagen, 2 koppar kaffe och vatten

Jag fortsatte att rasa ner i vikt och nu såg jag stora förändringar.

Jag började frysa allt mer, blev hårig, brösten försvann, fick världens mörka ringar under ögonen och skeletten började synas allt mer.

Inget satt bra längre, mina fötter blev så smala att till och med mina skor vart stora, så jag fick gå runt med 4 par strumpor för att det skulle kännas bättre. Ingen fick se mig hemma utan smink så jag var extremt noga med allt! Jag började med träning hemma och minskade från 1 äpple om dagen till ett halvt äpple istället och vatten.

Folk gav inga positiva kommentarer längre utan började istället ge mig snea blickar och pratade bakom ryggen på mig, så jag bestämde mig för att frysa ut allt och alla.
Jag mådde bättre med mig själv.

Det kändes som att alla jagade mig plötsligt! i skolan, utanför skolan, hemma, nära och kära.. Alla!

I skolan var det flera som tog upp det här med mig men på FEL sätt!

Sjuksystern kunde ropa upp mitt namn i högtalrna så hela skolan hörde, hon pekade verklgien ut mig och ville att jag skulle väga mig, och åt jag inte så skulle dom se till att någon såg till att jag åt.
Jag förstår nu att dom bara ville väl, men HELT FEL!
jag vart istället rädd och allt omvandlades till hat. VÅGEN var plötsligt min största fiende och jag började ljuga. Vid den här tidpunkten hade jag gått sålångt att min menstruation la av helt. Kände mig svag och kunde tuppa av i skolan.

*starka reaktioner hemma*

Jag förstod aldrig riktigt om mina föräldrar misstänkte något för att dom sa aldrig nått.

Tills en dag...

Lördag morgon...

Jag var alltid petnoga med att ta hand om mig, så jag tog alltid bort sminket när jag skulle sova, då såg man ju ALLT! Jag sov alltid i trosor och kort tröja.

Jag vaknar den morgonen och är extreemt kissnödig, jag var så borta att jag bara gick ut och tänkte mig int för att det kasnke var någon därute.

Jag går ut, i mina trosor och magtröja, utan bh, och utan smink och bara känner av att ngn står och stirrar.

Jag vänder mig om och det är Pappa, vi står båda 2 och bara stirrar på varandra och han börjar gråta.
Jag kunde inte göra annat än å gömma mig i toaletten, jag ville bara dö av ångest eller vad det nu var. Det var HEMSKT!!!!

Där stod jag i min 40 kilon och mådde pyton, jag grät dag ut och dag in och kände stor press.




Mamma hade efter det ögonen på mig hela tiden och tvingade i mig mat, hon vart helt desperat, hon fick panik och trodde plötsligt att jag skulle gå upp 10 kilo på 2 dar!

Fastän jag åt fortsatte jag att gå ner i vikt, jag kunde knappt gå på toa ifred utan att dom trodde att jag spydde ut allt, vilket jag ALDRIG gjorde.
Jag gav upp IGEN!

Men tack vare en väninna till mig står jag här igen, jag ville verkglien bli frisk, jag ville inte dö, men jag behövde stöd, INTE press utan stöd!

Det jag behövde var någon som trodde på mig, som litade på mig, som lyssnade på det jag hade å säga. Jag ville bli frisk men behövde ge det tid.. och Hon litade på mig!

Jag måste tacka dig med hela mitt hjärta vännen ( Natalia Catalan ) för att du lyssnade på mig, för att du litade på mig, för att du LÄT mig äta min yoggi med äpple, haha medans du åt annat!!
TACK vare dig har jag lärt mig en hel del, och tro mig, nu har mina föräldrar lärt sig också.

Tack tusen tack....du kanske inte vet att du betyder mycket för mig men det gör du, i love you 4 that!

Snälla ni därute som harnågon som är drabbad av Anorexia eller what so ever, HELP them! NOT by judgment but with TRUST!!!! Att kunna lyssna och lita på ngn ger mkt!!

DU kan rädda ett liv!!So Please Think twice before you act!!